Marathon

Det gör ont och värker i varenda liten muskel i hela kroppen när jag tar mina första steg in på stadion.  Känslan att bara vara några hundra meter ifrån att ha klarat mitt första Marathon är obeskrivlig. Jag försöker le men det är så otroligt mycket blandade känslor som bara vill ut så jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Ena stunden håller jag på att gråta , den andra vill jag bara brista ut i skratt och göra vanheden hopp in i mål men mest av allt vill jag bara att kroppen ska hålla dom sista metrarna och ta mej i mål. 6 månaders träning och flera veckors uppladdning och nu korsade jag målinjen. Tar emot min medalj , vatten , bananer å godis mm och forlsas ut ur stadion för att göra plats åt bakomvaranade löpare. Stannar efter 20 meter för att försöka stretcha ut mina muskler så gott det går. Helt sjukt att man kan springa 4,2 mil men sen kan man knappt gå , sätta sej ner eller röra sej överhuvudtaget. När jag väl står där , endorfinet bara sprudlar , är helt överlycklig över att ha klarat det och smärtan i benen inte riktigt går att beskriva så börjar jag redan tänka på nästa års marathon. Hur ska jag då lägga upp träningen , kosten , loppet osv för att få en ännu bättre tid? sjukt tycker säkert många av er men att springa ett Marathon var ett av dom häftigaste sakerna jag gjort i hela mitt liv. Stort tack till alla er som stod i publiken . Går inte att beskriva vilken känsla det är att ha tusentals människor som hejar på en igenom ett Marathon. Det är verkligen folk överallt  , varenda lite gata som peppar en och livar upp stämningen. Låter häftigt men 4,2 mil skulle jag aldrig klara tänker nog många av er  men kan jag så kan du oxå. Det krävs en hel del träning och en massa jävlar anamma men ingenting är omöjligt. 

Här nedan kan ni se mitt lopp.